Gammalt taktegel

Ladda gärna ner vår 24-sidiga .pdf broschyr "Bra att veta om Gammalt Taktegel"
Här kan du läsa om tegelhistorik, tillverknings-metoder, plåtarbeten, praktiska tips med mera.
Du hittar broschyren i menyn under "Gammalt Taktegel".

Texten längre ner på denna sida är ett sammandrag från broschyren



Mer om taktegel

Många lever fortfarande i tron att gammalt taktegel är ett tekniskt dåligt byggnadsmaterial. Detta stämmer naturligtvis i de fall då pannorna var av låg kvalitet redan från början. Svårigheten vid tegeltillverkning förr var att bränna pannorna tillräckligt jämnt. Det förekom att tegel brändes vid för låg temperatur, och det blev då inte tillräckligt frostsäkert vilket medför att ytan flagar. Ibland gäller detta hela tak, ibland enstaka pannor. Sorterar man bort dessa dåliga pannor vid en omläggning, så får man de bästa kvar, de pannor som var av hög kvalitet redan vid tillverkningen.

En tegelpanna som efter 50 år i vårt hårda klimat fortfarande är frisk och fri från frostsprängningar kommer med stor sannolikhet att leva vidare i många, många år till. Kvalitén är utprovad i naturens laboratorium. Helt underhållsfritt är ju dock inget takmaterial, så någon panna då och då får man alltid räkna med att byta.

Lertegel har en månghundraårig tradition i Sverige. Detta vackra gamla taktegel försvinner succesivt från våra byggnader. Varför ska vi kasta det, när det går utmärkt att återanvända?
Att nytillverka lertegel är dessutom en mycket energikrävande process. Återanvändning är bra för miljön!

Vår affärsidé är att det ska vara lika enkelt att handla gammalt taktegel av oss som att köpa nytt i byggvaruhandeln, men till lägre pris.
Vi hjälper gärna till med transporten hem till dig och ställer dessutom upp med rådgivning, såväl stilhistoriskt, estetiskt och tekniskt. Våra kunniga hantverkare utför även kompletta takomläggningar med plåtarbeten i passande äldre stil.


Tillverkningsmetoder

Vad består en lertegelpanna av egentligen?
Som det låter, av lera naturligtvis. Bränd lera.

Vad är då lera?

Lera består till skillnad från jord som är förmultnade växtdelar, av vittrat berg. För att den ska kunna användas till något så utsatt som
taktegel i vårt hårda klimat krävs lera av rätt kvalitet. Den förekommer nämligen i många olika blandningar, beroende på var i landet den grävs upp.
Teglets karaktäristiska röda färg kommer från järnoxid. Även bränningstemperaturen påverkar teglets kulör. Ju högre temperatur, desto mörkare blir färgen och desto hårdare och frostsäkrare blir teglet, vilket naturligtvis är bra. Nackdelen med hög bränningstemperatur är dock att leran smälter och teglet ändrar form.

Lera med hög kalkhalt gör pannan gulaktig till färgen, men den kräver för att teglet ska bli frostsäkert en hög bränningstemperatur.

Idag finns det bara en taktegeltillverkare kvar i Sverige. Annat var det runt sekelskiftet 1900, då var och varannan större gård höll sig med eget tegelbruk för tillverkning av tak-, rör- eller murtegel.
Nedan beskrivs i stora drag hur de olika tillverkningsteknikerna för taktegel går till, och hur man ser skillnad på hur en panna tillverkats.


Strängpressning

Leran grävs upp, blandas och pressas genom ett munstycke format som profilen av en tegelpanna. Denna sträng kapas sedan upp i lämpliga pannlängder samtidigt som nästan hela den vulst som sitter undertill, skärs bort med en tråd. Kvar lämnas bara en liten klack på några centimeter för pannan att hänga på. De färdiga pannorna läggs i speciella jiggar för att torka, och bränns sedan i nära tusengradig värme.
Denna teknik kallas strängpressning, och har varit den vanligaste tillverkningsmetoden för svenskt taktegel under 1900-talet.
Den strängpressade pannan känner man lättast igen genom att titta efter spåren från den tråd som skurit bort klackvulsten på teglets undersida.


Formpressning

Parallellt med strängpressning har även formpressning förekommit. Där pressas en lerklump mellan två formar så att en takpanna bildas. Fördelen med denna metod är att man kan tillverka pannor med avancerade former och med falsar som tätar mot inblåsande regnvatten. Ett tak med falsat tegel är dessutom mindre vindkänsligt.

Formpressat tegel har inte fått lika stor utbredning i mellansverige som strängpressat. I de blåsiga södra delarna av landet är det dock mycket vanligt. Under främst 1950-60-talen importerades det även en del glaserat formpressat tegel av olika tyska och Holländska fabrikat. Tyvärr var det många gånger av sämre kvalitet.
En formpressad panna är nästan alltid slät i ytan på båda sidor och känns igen på de tätningsfalsar som nästan alltid förekommer längs kanterna. Dessa gör även att teglet ligger i mycket raka rader på taket. Utseende, form och färg varierar mycket mellan olika fabrikat.


Handslagning

Fram till slutet av 1800-talet var det vanligast att man handslog teglet. Genom handarbete och ett enormt kroppsligt slit har den forna tidens tegelbruks-arbetare tillverkat det handslagna taktegel som finns kvar idag.

Tillvägagångssättet för tillverkningen kunde variera mellan olika bruk, men här beskrivs en generell metod.

Leran grävdes upp för hand, och blandades i en ”lerälta”, en slags kvarn som drevs av en oxe eller en ångmaskin. En klump lera kavlades sedan ut på en skiva som var sandbeströdd så att inte leran skulle fastna. Den utkavlade lerplattan lades sedan över en böjd form, vilken gav pannan dess utseende. Kanterna skars bort med kniv.
I formen fanns även en fördjupning formad som en upphängningsklack. Tegelslagaren tryckte ner den del av lerplattan som befann sig ovanför klackfördjupningen med tummen, och fyllde sedan tumavtrycket med en extra bit lera.
Därefter tilläts teglet torka under tre till fyra veckor.
Ansenliga mängder ved gick sedan åt till bränningen som skedde i vedeldade ugnar under åtta till nio dygn.

Detta sätt att tillverka taktegel sträcker sig troligtvis bakåt i tiden ända till antikens dagar.
De handslagna pannor som klarat sig in i vår tid är en omistlig del av vårt Svenska kulturarv, som bör bevaras!

Hur känner man då igen en handslagen panna?
För det första ser man naturligtvis att taket är gammalt. Ofta växer det lav och alger på pannorna och mönstret på taket ger ofta ett mycket ojämnt och levande intryck. Det är denna oregelbunden-het, både färg och formmässigt, som ger ett gammalt tegeltak det vackra ”lapptäcksutseende”, som är så karaktäristiskt för våra svenska stugor.

På den handslagna pannan syns ofta fingeravtryck från tegelslagaren, och man brukar även kunna se den extra lerklump som formats dit där klacken tryckts ner. På baksidan är ytan skrovlig efter sanden från utkavlingen. Ofta är den bredare, tjockare och har ibland flackare kupning än den strängpressade.


Olika utseenden på taket

En- och tvåkupigt tegel finns både som handslaget och strängpressat. Formpressat tegel görs ofta som varianter på det enkupiga temat.
En ovanlig typ är trekupigt tegel, som har tillverkats vid flera platser i landet. Det har trots sina tre kupor ofta bara en upphängningsklack.
Varför är enkupigt tegel så omtyckt och eftertraktat?
Många känner nog att det är en självklar arkitektonisk del av våra äldre svenska byggnader, lika grundläggande som den faluröda slamfärgen. Jämfört med tvåkupigt tegel ger det en grövre relief och ett lugnare utseende i takytan.
Tvåkupigt tegel ligger dock något stadigare.
Vad som passar bäst beror främst på husets arkitekturstil och ålder, och på var och ens personliga smak förstås. Både en-och tvåkupigt tegel har tillverkats parallellt under hela 1900-talet.

Tegelhistorik

Man kan belägga sitt tak med många olika sorters material. De vanligaste moderna materialen kan något förenklat sägas vara betongpannor, trapets- eller pannprofilerad plåt, bandplåttäckning, papp eller pvc/gummiduk.

Ser man lite längre tillbaka i tiden var de vanligaste materialen lertegel, papp, eternitplattor eller skivtäckning med plåt, falsad plåt i dagligt tal. Går man ännu längre tillbaka var det naturmaterial som torv, halm eller vass, takspån och naturligtvis även lertegel som skyddade våra anfäders hus från vädrets makter.

Lerteglet kom till Sverige med munkarnas klosterbebyggelse på 1100-talet. Sakta men säkert blev det vanligare som takmaterial i södra och mellersta Sverige. Till en början lades det enbart på finare byggnader, eftersom det var ett dyrt material. Det var först runt 1800-talets mitt som det i större skala kom att användas till enklare hus på landsbygden.

Tillverkningen skedde till en början inom landet, men med klosterväsendets upphörande försvann under en period hantverkskunnandet. Det ledde till att det importerades taktegel från bland annat Holland under 1600- och 1700-talen.
Det utseende teglet har idag kallas vingtegel, och har funnits i Sverige sedan medeltiden.

Innan dess använde man antingen tegelpannor lagda enligt fjällprincipen, eller över- och underpannor, så kallat munk och nunnetegel. Vingteglet som anses vara uppfunnet i Holland är en utveckling av munk och nunneteglet, med den skillnaden att varje panna fick en täckande "vinge".


Fjälltegel


Tegelstämplar

De strängpressade pannorna är ofta stämplade på baksidan. Under efterkrigstidens kraftiga byggkonjunktur var det tegelbruken i Uppland och Västmanland som dominerade marknaden i mellansverige. De allra största bruken var från orterna Vittinge och Heby. Dessa tegelbruk har bland annat tillverkat pannan med benämningen E 13, vilken är svensk standard idag. Andra förekommande fabrikat som låg i samma tegelbrukstäta trakt är till exempel Sala, Josefsdal, Lundkvist & Huddén, Boksta, Valla, Starfors, Tuna med mera. Under den här perioden blir det enkupiga teglet vanligast på flerbostadshus medan det tvåkupiga förekommer i större utsträckning på villor.

Vanliga stämplar på formpressade pannor i mellansverige kan till exempel vara Upsala-Ekeby, Heby tegelverk eller Sankt Eriks. Södra Sverige har som sagts tidigare haft en starkare tradition av formpressat tegel.
Där har funnits ett stort antal tegelbruk. Några exempel är Minnesberg, Slottsmöllan, Cimbrishamn, Veberöd, Börringe och Lomma.

Dessa typer av formpressade pannor, från "Uppsala-Ekeby", "St Erik" samt "Olsson & Rosenlunds AB Heby", är vanligt förekommande i vårat tegellager.

Alla de hundratals taktegelbruk som funnits i landet är nu nedlagda. Endast det högt industrialiserade Vittinge Tegelbruk återstår. Det ägs av den Franska takkoncernen Lafarge.

Det handslagna tegel som vi säljer är vanligtvis tillverkat mellan tidigt 1800-tal till tidigt 1900-tal. 1700-talstegel är relativt ovanligt eftersom få byggnader var belagda med tegel under den tiden. Särskilt när det gäller handslaget tegel är det förstås intressant att veta var och när de pannor man lägger på sitt tak tillverkats. Eftersom det har funnits mängder av små tegelbruk bara i sörmland, kan det ibland vara svårt att uttala sig om teglets ursprung. Våra kunskaper och erfarenheter inom detta område ökar dock kontinuerligt, och oftast brukar vi åtminstone ungefärligt kunna åldersbestämma teglet.

Exempel på stämplar på handslagna tegelpannor

Är ett handslaget tegel stämplat, vilket inte alltid är fallet, så sitter stämpeln vanligtvis på klacken. Ofta är det en bokstavskombination som hänvisar till tegelbrukets eller bruksägarens namn. Även bomärkesliknande tecken förekommer.

Ett av de vanligaste handslagna tegelfabrikaten som vi hanterar är Sörbyteglet, med stämpeln S.S eller R.S.
Det låg vid Sörby säteri i närheten av Gnesta och var vid sekelskiftet 1900 Sörmlands största tegelbruk. Tillverkningen är känd från 1765 och upphörde 1907. För dig som är mer intresserad av stämplar är vårt Taktegelmuseum i Trosa alltid öppet.


Övriga detaljer på taket

Som så ofta när det gäller estetik spelar detaljerna en mycket stor roll för det slutgiltiga resultatet. Det är detaljerna som i alla fall till viss del ”gör det”. Otaliga är de sätt man har löst tegeltakets detaljutformningar på i olika landsändar och under olika tidsepoker. Tekniskt förekommer både bättre och sämre lösningar. Vad som passar bäst estetiskt är återigen en fråga om personlig smak, husets arkitekturstil och framför allt lokala traditioner.


Nocken

Nockpannor är, som tidigare nämnts, en uppfinning från det sena 1800-talet. Har man ett äldre hus passar det bättre med plåt- eller brädnock. En brädnock kan göras av ett hållbart träslag som till exempel kådrikt furuvirke, lärk, ek eller av tryckimpregnerat trä som tjäras, laseras eller slamfärgas. Man låter då två ihopspikade bräder bilda ett upp och nervänt V som spikas fast i nockplankan.


Strängpressade, handslagna, formpressade, glaserade, ändnockar... Nockpannor har tillverkats i en mängd olika former och varianter!


En charmig ”fattigmansvariant” som dock är fullt funktionsduglig, är att lägga vanliga pannor upp-och-ner i nockens längdriktning eller eventuellt rättvänt tvärs nocken.Hur det kan se ut går att beskåda på taket av vårt taktegelmuseum.

Ytterligare en variant är att låta den ena taksidans tegel rå över nocken och omlotta den motstående sidans pannor.

I södra Sverige har man en tydlig tradition av att lägga nockpannorna i kalkbruk. Fördelen med det är att nockarna inte blåser ner så lätt, men det försämrar i viss mån ventilationen under tegeltaket. Man bör tänka på att vika ett hönsnät eller liknande över nockplankan som armering åt kalkbruket om man väljer att mura fast nockpannorna.

Tekniskt behöver man inte stirra sig blind på nockens täthet, eftersom det knappt rinner något vatten där. Vattenmängden ökar ju längre ner på taket man kommer.
Tänk på det.


En charmig ”fattigmansvariant” som dock är fullt funktionsduglig.


Olika gavellösningar

På murade byggnader var det förr vanligt att lägga takteglet i bruk på gavelmurarna. Detta före-kommer fortfarande i viss utsträckning bland annat på Gotland och i Skåne. Det är bra att fuktspärra dessa pannors undersida med till exempel kallasfalt så att inte vattnet i pannan vintertid kryper vidare ner och frostspränger kalkbruket och fasadmuren.

Idag är det vanligt på villor att det på gavlarna sitter vindskivor av dubbla bräder med täckande vattplåtar ovanpå. Vill man välja ett lite äldre utseende, framför allt på enklare byggnader som torp eller ekonomibyggnader kan man istället för vattplåt montera en vattbräda av hållbart virke.

En annan lokal lösning på främst trähus är att låta pannorna närmast gavlarna rå över vindskivan. Man behöver då ingen vattbräda eller vattplåt. Ibland kan man se hur vindskivan vid detta utförande omsorgsfullt sågats till efter teglets ”trappning”. Detta utförande går att se på vår kontorsbyggnad i Trosa. Det är viktigt att man fäster in dessa pannor ordentligt eftersom de blir väldigt utsatta för vindens lyftkrafter.


Tillträdes- och skyddsanordningar

På äldre villatak finns i bästa fall en takstege fastspikad i nockplankan. Kraven på taksäkerhetsdetaljernas omfattning har dock ökat under årens lopp.
Som fastighetsägare är man ansvarig för att tillträdes- och skyddsanordningar finns och är korrekt monterade på taket enligt boverkets nybyggnadsregler. Detta för att sotare, hantverkare, antennmontörer med flera på ett säkert sätt ska kunna ta sig upp och utföra arbeten på taket.

Beroende på bland annat takvinkel och takhöjd ställs olika krav. Takbrygga, takstege, snörasskydd och skorstensstege är saker som kan krävas.

Tyvärr är dessa detaljer ofta stora, klumpiga anordningar i galvaniserad plåt som framförallt på äldre byggnader svårligen inpassas på ett estetiskt tillfredställande vis. Det går dock att dölja dem något genom att måla dem i samma kulör som takteglet. Man kan också se till att placera stegar och takbryggor på den minst synliga taksidan. Den mest diskreta lösningen är den enklaste; lösa tegelröda taksteg som hängs på förstärkt läkt.


Praktiska tips

Det har funnits hundratals små och stora tegelbruk i landet. Det innebär att det kan vara svårt att finna precis rätt tegel vid en komplettering av ett tak. Sannolikheten är dock relativt god att vi har en panna som kan passa.
Hittar man inte det tegel man söker går det alltid att klippa hörnet på en längre panna.
Man har ju även möjligheten att byta ut teglet på en mindre del av taket, en takkupa eller liknande. I värsta fall kan man byta ut en hel taksida mot annat gammalt tegel.
Det vi behöver ha svar på för att kunna kontrollera om vi har det aktuella teglet i lager är följande:

- Är teglet en- eller tvåkupigt?
- Är det handslaget, form- eller strängpressat?
- Finns det någon stämpel?
- Vad har pannan för mått?

Mät totalbredden, totallängden och upphängnings-klackens längd. Har du möjlighet så är det även bra om du kan mäta takets läktavstånd. Kontakta sedan oss så ska vi göra vårt bästa för att hjälpa dig!


Så här bedömer man kvalitet och hållbarhet på gammalt taktegel

-Frostskador
Känns igen som urspjälkningar och skrovliga ytor där pannans yta har flagat bort. Grundprincipen är att en panna håller tätt så länge det finns material kvar, men själva försöker vi när det gäller maskintillverkat tegel sortera bort pannor med frostskador som är något större än en tumnagel. Det är egentligen ett väldigt högt ställt kvalitetskrav som beror på att teglet ska säljas vidare. Ska pannan återanvändas på ett befintligt tak kan man ställa betydligt lägre krav.
På en handslagen panna anser vi att man kan acceptera ganska stora frostskador eftersom den trots allt är handgjord och oftast har en relativt hög ålder. Den har bevisat sin kvalitet.

-Slagsprickor
Långa sprickor tunna som hårstrån. Dessa är svåra att se, men känns igen genom att man knackar på pannan. Låter den som en sprucken tallrik har den oftast en slagspricka och då finns det risk att den fryser isär under vintern. Med ett tränat öra kan man ofta känna igen en sådan pannas ton bara genom att hantera den.

-Tork- och tillverkningssprickor
På framför allt handslaget tegel förekommer det ganska ofta breda men korta sprickor. Dessa har uppstått under tillverkningen och är till skillnad från slagsprickorna oväsentliga.

-Kalkklumpar
Förekommer inblandat i leran både på handslaget och maskintillverkat äldre tegel. När kalken efter bränningen utsätts för fukt släcks den och expanderar. Tegelgodset intill kalkklumpen sprängs därigenom bort. Är hålet som bildas inte genomgående så kan pannan utan problem användas.

-Småsten
Förekommer inblandat i leran på handslaget tegel och har normalt ingen betydelse.

-Håligheter
Det kan förekomma urgröpningar och håligheter i handslaget tegel. Sannolikt har det uppstått i bränningen och är betydelselöst så länge det inte är genomgående.

-Lav, svart- och vitmögel, mossa och alger
Om detta nu är ett problem så är det i så fall främst estetiskt. Själva tycker vi att dessa spår av förfluten tid i de allra flesta fall enbart förskönar ett gammalt tak och ger det en vacker patina. Vill man ta bort dem finns det miljövänliga medel att tillgå av samma typ som används till rengöring av träfasader. Vissa påväxter lossnar även med högtryckstvätt.
Svartmögel och alger brukar växa på tegel som ligger i norrläge eller är skuggade av träd. Mossa förekommer ibland på lertegel men man ser det oftare på betongpannor. Vitmögel kan uppstå på lavbevuxet tegel som har förvarats tätt under lång tid, tex i en lastpall. Det försvinner med tiden när det utsätts för regn och sol.
Tekniskt sett har dessa påväxter ytterst lite om ens någon negativ inverkan.

-Lösbränt tegel
Är ljust i färgen och bränt vid låg temperatur. Ytan är porös och sandstensliknande och det kan ibland vara frostskadat på ett knottrigt vis över hela pannans yta. Dessa pannor kommer sannolikt att hålla sämre än en hårdbränd panna vid likadana yttre förutsättningar, men vi finner ibland trots detta mycket gamla lösbrända handslagna pannor. Således rekommenderar vi att man ändå återanvänder lösbränt tegel.


Även kasserat tegel går att använda!

På trädgårdsgångar utgör krossat tegel med sin varma röda färg ett vackert alternativ till gårdssingel.
Tegelkross är även utmärkt som förstärkning av grusvägar med dålig bärighet, eller för att fylla igen håligheter i vägbanan med.
Man kan även använda framför allt enkupigt tegel med sin stora kupighet till att förbättra kräftornas livsvillkor. Lägg det försiktigt på sjöisen och låt det sjunka ner till våren.


Två vanliga missuppfattningar om gammalt taktegel

”Att gamla pannor är skeva och vinda beror på att de ´ligger till sig´ med tiden.”

Många, många har den missuppfattningen att det inte går att återanvända taktegel utan att märka upp varje pannas position på taket innan det plockas ner. Detta beroende på att pannorna skulle ha ”legat till sig” och format sig efter varandra. Detta är helt felaktigt. När en panna väl är bränd formar den inte om sig.

”Ett tegeltak håller i ungefär 50 år.”

I så fall måste man definiera vad man anser vara tak. Är det teglet? Eller teglet och läkten?
Eller är det kanske både teglet, läkten, pappen, brädtaket och plåtdetaljerna?
Takets livslängd beror på vad man lägger i ordets betydelse, dess lutning, teglets kvalitet, hur taket har underhållits med mera.
Generellt håller ett brant tak med alla ingående delar längre än ett flackt. Lertegel kan gå sönder efter tjugo år eller hålla i flera sekel främst beroende på tillverkningskvaliteten. Detta innebär att gammalt tegel har bevisat sin kvalitet.


Tegelsortering

När man står i begrepp att lägga om ett tak och vill återanvända så mycket som möjligt av det gamla teglet så har vi på det här företaget lite olika filosofier och tillvägagångssätt beroende på bland annat hur taket ser ut och hur gammalt det är. Detta har delvis att göra med dagens höga arbetskraftskostnader. Som privatperson kan man ofta räkna sin tid på ett annat sätt och därigenom välja en annan kvalitetsnivå med tanke på framtida underhåll med mera. Vissa tak är väldigt höga och branta, och därmed svåra att underhålla. Där ställer man av naturliga skäl kanske högre krav på teglets kvalitet än vad man behöver göra på en liten bod.

Grundprincipen är dock att allt tegel som inte har hål rakt igenom faktiskt går att använda. Även en frostskadad panna med mycket tunt gods kvar fyller sin funktion. Gammalt tegel har visat sin kvalitet i verkligheten, inte i teorin.

Själva ställer vi vid en omläggning högre krav på maskintillverkat tegel än handslaget, vilket innebär att pannorna ska vara så felfria som möjligt när man sätter igång med återläggningen. Är teglet handslaget och mycket gammalt anser vi att man kan acceptera ganska omfattande frostskador och defekter. Dels har den visat vad den går för, och dels finns det ju ett värde i sig att pannan är handgjord och antik.

Nästan oavsett var eller på vilket sätt en panna är skadad så kan den oftast användas ändå, bara den ges en möjlighet att finna sin rätta plats på taket.
Är till exempel en vänsterhörna avslagen så kan man lägga pannan längs med den vänstra vindskivan, där skadan oftast täcks av en plåt eller vattbräda.
Har man vinkelrännor eller valmnockar på taket är det många pannor som måste kapas intill dessa, och man får då möjlighet att där använda pannor med skador på ”rätt” ställen.
Är en upphängningsklack avslagen så kanske man kan använda pannan vid någon plats på taket där man ändå är tvungen att borra och skruva fast pannorna, tex under en nockplåt eller nedanför en skorsten.
Handslagna pannor kan ibland ha ofarliga torksprickor som dock sitter på täthetsmässigt negativa ställen, tex nedtill i pannans botten. Även dessa pannor brukar kunna finna sig tillrätta någonstans på taket om man bara tänker till lite.
Mot slagsprickor finns det däremot ingen försoning. De pannorna går ohjälpligt till kross.

Man kan alltid lägga ”gränsfallspannor” längst ner på taket där de är lätta att byta, eller intill en taklucka där man lätt kommer åt dem.